Ford Club Sweden

.

En kort fråga från en okunnig. Vad är meningen med detta inlägg? Jag förstår det inte.

Tror mig på något underligt sätt kanske förstår helheten som den med för egen del kanske lite tragiskt blott 47 år gammal är sjukpensionär sedan 13 år...

Men har det över lag efter omständigheterna någorlunda livskvalité mest pga av en mycket förstående som driftig fru. Som sett till att man för egen del den tunga vägen fått igenom en tidigare incident under FN tjänst (Bosnien -94), som just arbetsskada av tung psykisk art.

Så jo tror mig förstå inlägget...

Stöter stundom på allt för många som har den ena tragiska berättelsen efter den andra hur de behandlas av myndigheter. Man blir så arg och bedrövad varje gång.

Lider verkligen med de sjuka runt om i Sverige som måste kämpa i motlut.

Jo, ämnet är solklart tycker jag med ...hm, men en glad smiley blir konstigt fel här egentligen, för jag blir flyförbannad när jag tänker på hur illa jag sett folk behandlas ibland. Nu sist en bekant som gick bort tvärt om än inte helt oväntat för oss i omgivningen som sett hälsan fly allt snabbare, men det verkar ha kommit som en total överraskning för vårdens folk, som skickade hem denna stackars människa TRE gånger (det kan ha varit flera, minns inte exakt) från vårdcentralen under ett halvår efter att ha getts ganska planlös vård för en serie redan var för sig klart allvarliga åkommor som bildade ett tydligt mönster utan att någon allmänläkare tog det på allvar innan påstridiga vänner till den drabbade tvingade fram en undersökning hos närmsta lokalsjukhus som ledde till remiss till ett större sjukhus som i sin tur remitterade till ett storsjukhus där terminal cancer konstaterades ganska omgående och sedan var bara en kort väntan kvar.

Så helvetes fel, tragiskt och onödigt. Vet inte om jag kan säga att förtroendet blev kört i botten av detta för jag har sett det förut tyvärr, även om jag också sett och emellanåt ser många exempel på enskilda vårdenheter och personal som verkligen gör allt de kan trots underbemanning och små resurser för att hjälpa folk allt de kan på bästa sätt, all heder åt de vardagshjältarna. Märkligt är att det handlar om samma huvudenheter som kan både hjälpa och stjälpa, det verkar vara rena lotteriet hur och av vem bedömningarna görs men kanske inte så konstigt idag när man sällan träffar samma läkare två gånger och reduceras som Mats säger till ett nummer i kön.

Glad på mer än ett sätt så länge jag själv slipper söka mer än grundläggande svensk sjukvård i a f, det verkar som att alltihop gått från pyspunka till att vara nere och köra på fälgen utan att knappt några politiker i beslutsställning fattar (eller snarare vill fatta) vad som sker. Tar man upp saken med någon inblandad när chansen dyker upp så får man alltid det vanliga snacket om typ "den krassa ekonomiska verkligheten" som svar. Ja, den är ju en klassiker i alla väder , hög- som lågkonjunktur... Om det möjligen är dags att riva ner konstruktionen med landsting och låta all sjukvård gå via staten (detta sagt även om jag inte är någon vän av centralisering eller att ge mera makt åt Storebror). Nåt måste ju ske, i alla fall. Hade vi samma antal döda i trafiken idag som av felbedömningar i vården så skulle nog all fordonstrafik om inte förbjudas så åtminstone sättas under hård granskning.

Ja, det är ju som det är, och som du säger är det tyvärr allt för vanligt att det går till sådär när systemet klickar. Tack för empatin, förresten.

Lite djupare betraktat kan man ju fundera på hur det kommer sig att medelåldern stiger för de som blir riktigt gamla medan alltfler rapporter talar om ökande sjuktal för generationerna före, med tyngd på vissa typer av sjukdomar som man nog kan anse i hög grad arbetsmiljörelaterade, antingen/eller framkallade av stress eller fysiska faktorer som förslitning eller en ökande användning av nya kemikalier med ännu dåligt kartlagd påverkan. Likadant med ökningen av arbetsplatsolyckor, det verkar som att utvecklingen har vänt från positiv till negativ när det gäller arbetarskydd och arbetsmiljöfrågor inom många branscher. Det är ju också en bit av hur människovärdet devalveras. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar som mår dåligt och även om man betraktar det kallt så är det katastrofalt då de får svårt att klara sin utbildning och finna en plats i samhället, vilket i sin tur naturligtvis skapar arbete enbart åt de som har utkomst av att vara systemets ordningsvakter.

Nu går det ju visserligen att hävda vars och ens personliga ansvar för att skapa sitt liv och det är högst rimligt, men då funkar det ju inte att samtidigt beskära det individuella handlingsutrymmet och överallt sätta upp påbud för hur alla ska göra, enligt gammal tradition från tiden innan allmän rösträtt.
Menar, hursom människor i någon form av motlut ses som potentiella samhällsproblem i stället för att betraktas utifrån sina förutsättningar och bemötas därefter, eftersom de allra flesta har åtminstone någon eller några förmågor som kan med rätt förutsättningar berika samhället (givet finns det hopplösa fall, men de är få). Det finns t o m ganska svårt handikappade som med mindre hjälp för praktiska behov arbetar med viktiga samhällsuppgifter (kommer att tänka på - som ett historiskt exempel - USA-presidenten F.D. Roosevelt och fysikern Stephen Hawking, men även en funktionshindrad bekant som arbetar som konsult), men det där märks inte mycket idag när det mest snackas vinstmarginaler och kvartalsrapporter överallt.

Välstånd och samhällsutveckling kan ju också räknas i livskvalitet som inte består av pengar, prylar och status (det finns vedertagna beräkningsmodeller för sånt), men vi är nog rätt dåliga på det i Sverige av idag och det går i slutänden ut över hur människor betraktas och bemöts i det offentliga. Man kan gott tala om systemfel som hotar växa till en samhällsfara i förlängningen när kraven på att vara "perfekt" och fullt fungerande i alla avseenden konstant ökar och alltfler stöts ut. Ett samhälle för de högpresterande och ett parallellt annat för de "hopplösa" (vad en del samhällsforskare definierar som "prekariatet")? Undrar just hur den ekvationen går ihop, hur den är tänkt att fungera och... ja, vart det leder i förlängningen har ju både historien och samtiden alltför många exempel på. Man får hoppas att det bromsas innan det går över styr, om inte skadorna redan är för stora för att reparera. Nä, detta går att bända, vrida och töja oändligt utan att komma till ett enkelt svar. Politik hör ju inte hemma här, men hoppas att alla som kan besvärar sig att rösta på nånting, vad som helst som passar bäst, i EU-valet (man kan göra det redan nu) och inte bara sover över det . Om alla gör ingenting blir inget bättre, så är det ju.

Nu ska jag kliva ner från flaskbacken och gå ut och göra nån nytta om inte annat åt mig själv, så länge ryggen medger för närvarande, apropå förfall...

Hmm..."grundläggande svensk sjukvård"

DET mina vänner, är numera en sanning med modifikation eller nåt i den stilen, själv är jag skiträdd för att bli sjuk.
Ja fysiskt menar jag naturligtvis, huvudet går inte att göra nåt åt

Jag tror vi har en närmast skrämmande samsyn på flera sätt i den här tråden, åtminstone tre av oss som skrivit . Lite passande bakgrundsmusik till funderandet : http://www.youtube.com/watch?v=I_P-YNJIdNc

Och känner man sig mer eller mindre tillfälligt ur spel (som exempel lider tydligen var tionde invånare av s k Stressmage idag, det säger väl något) ska man i vilket fall inte vidgå det om AF kommer med några funderingar åt det hållet, om man tänker sig någon som helst framtid på arbetsmarknaden. Om inte annat finns ju alltid nån siare som via telefon kan göra en bedömning för FK:s räkning och till och med undanröja diagnoser läkare inom vården ställt, jag tror de kallas försäkringsläkare (eller var det försäkringsskojare, jag har svårt att hålla isär det där ).

Men det är lätt att torrskälla i generaliseringar, exempel säger mera. Vi kan ta ett om en jag pratat med nyligen som blivit i praktiken beordrad av AF att genomgå en psykundersökning hos sin vårdcentral, alltså inte snacka med nån av deras roliga arbetspsykologer som inte är helt okända i botten på AMS-träsket, utan ett par riktiga psykologer som ändå var anlitade i samma ärende för en noggrann utfrågning på en par, tre timmar - personen i fråga hade inte sökt jobb tillräckligt energiskt, vilket tydligen numera anses inte som tecken på lathet eller dåligt engagemang utan tecken på sinnessjukdom! Alltså, jag läste nån gång förr att sånt kunde folk råka ut för i den dåvarande Sovjet-staten (reportaget illustrerades förresten med en invalidiserad tiggare i Moskvas tunnelbana... apropå samtidsreferenser bara), men det där var faktiskt nåt nytt för mig och då har jag själv ändå mött och måst tackla de flesta av AF:s arbetssätt, där hot om tillfällig avstängning brukar vara det rimliga yttersta straffet vid skiljaktigheter. Tror knappast att det där kunnat ske innan Länsarbetsnämnderna lades ner och de enskilda förmedlarna slapp en viktig kontrollinstans att svara inför. Man blir lite fundersam om utvecklingen , åt vilket håll den går. Kan ju säga att ärendet i exemplet utmynnade i en professionell undran om varför AF tvingat fram detta test, då ingen som helst störning kunde konstateras. Bara en högst ordinär individ som råkade likt många andra av oss vara vad som arbetsgivare förr föraktfullt kallade "hoppjerka", alltså någon med en historia av korta påhugg varhelst det råkar erbjudas. Något som idag anses närmast meriterande om det kallas projektanställningar och bedrivs utförd i hipsterklädsel men inte om det handlar om vanliga, handfasta diversejobb. Som sagt, två parallella samhällen...

Tja, visst kan även åtminstone enskilda arbetsförmedlare se människan bakom siffran och vill försöka hjälpa på rätt väg även om det ibland inte leder just någonstans oavsett hur god tanken är, det är väl mera systemet det är fel på i regel. Jag har sett förmedlare som hamnat i klistret för att de inte följt reglerna bokstavstroget utan koncentrerat sig på att finna den bästa lösningen och hade själv tidigare en mycket bra förmedlare som verkligen gjorde sitt bästa för att hjälpa alla klienter till rätt sysselsättning om inget riktigt jobb gick att finna, men han blev tyvärr närmast utbränd på kuppen och sökte själv annat jobb - inte helt ovanligt numera och fullt begripligt inte minst med de senaste årens kända kaos som präglat AF i stort. Fast det lät inte precis som om det fanns en samsyn i det förut nämnda exemplet utan verkade mera handla om att sortera undan en tidskrävande klient lite enkelt. Allt kan ses från minst två håll, men jag kan nog om både olika sorters problematik och människorna bakom för att kunna avgöra skillnaderna rätt säkert. Sen kan man ju ha olika hög ribba för när man börjar tycka det går från engagemang till angrepp på integriteten. Jag blev smått förvånad iofs, för i vårt distrikt har vi ändå överlag ganska vettiga och resonabla AF-handläggare (med några markanta undantag som begär det omöjliga av folk :whip:... men det finns väl såna i alla branscher som borde ägna sig åt annat) medan jag oftare hört berättelser om ganska befängt godtycke på andra håll (toppar gör väl den om en snickare som mist en hand och bedömdes av rehabkonsulenten kunna fortsätta "eftersom man behöver ju bara en för att hålla en hammare"...).

Ligger mycket i det. För mig som gjort några sejourer förr som anställd inom några olika statliga verksamheter (inte enbart som "statsanställd" i FAS 3 , utan seriöst nu) så syns det som att apparaten på något sätt lockar till sig folk med en särskilt otrevlig mentalitet som enklast kan katalogiseras under "kontrollfreaks". Det handlar i botten om en ålderdomlig tradition av kåranda som har rötterna djupt i de gamla ämbetsverken, ett "vi-och-dom"-tänk gentemot allmänheten som verkar vara mycket svårt att helt städa ut (jag har t o m hört en del chefer referera till Staten som "Kronan", precis som det hette i forntiden...) trots bolagiseringar och införande av marknadstänk som ofta förvärrat saker när varje chef satt ökad press på att värna verksamheten mera än kunderna. Inte så att det betyder att det bara rör sig sociala demoner i korridorerna, men en påfallande del individer som bildligt talat har svårt för att inte sortera blyertspennorna på skrivbordet i bokstavsordning efter hårdhetsgrad och tyvärr ofta betraktar människor på liknande sätt.

Ligger mycket i det. För mig som gjort några sejourer förr som anställd inom några olika statliga verksamheter (inte enbart som "statsanställd" i FAS 3 , utan seriöst nu) så syns det som att apparaten på något sätt lockar till sig folk med en särskilt otrevlig mentalitet som enklast kan katalogiseras under "kontrollfreaks". Det handlar i botten om en ålderdomlig tradition av kåranda som har rötterna djupt i de gamla ämbetsverken, ett "vi-och-dom"-tänk gentemot allmänheten som verkar vara mycket svårt att helt städa ut (jag har t o m hört en del chefer referera till Staten som "Kronan", precis som det hette i forntiden...) trots bolagiseringar och införande av marknadstänk som ofta förvärrat saker när varje chef satt ökad press på att värna verksamheten mera än kunderna. Inte så att det betyder att det bara rör sig sociala demoner i korridorerna, men en påfallande del individer som bildligt talat har svårt för att inte sortera blyertspennorna på skrivbordet i bokstavsordning efter hårdhetsgrad och tyvärr ofta betraktar människor på liknande sätt.

Ja dessa individer med djupt rotad kåranda som gärna sorterar sina blyertspennor finns men....
De lever lite i sin egen värld och när en mer nutidsorienterad person, såna som t.ex. du, sk, jag och de flesta här, börjar "känna dem på pulsen"...
Ja då inser de snart (ibland med lite mer övertalning) att de ligger
hopplöst i bakvattnet och att det är svårt att försvara ståndpunkten de ligger inne med.
Alltid lika kul att se deras smärtsamma uppvaknande när verkligheten ringer på dörrklockan, en situation att ha i minnet så man inte begår liknande misstag själv.

Ja jag vet att jag är ute och cyklar men ändå....

"Ibland med lite övertalning" , Peter - det lät nästan som när man måste tala nån tillrätta för att få lämna tillbaka bildelar etc som visat sig inte hålla måttet och den som sålt är solklart medveten om det... :D Ah, tur att vi alla här är tålmodiga och i grunden fridsamma - eller hur, va? Okay.

Nå, hursomhelst så ska man inte låta dessa "pencilnecks" köra med en, utan inte ge sig och i stället knalla en trappa upp när man känner att man blivit orättvist bemött. Det finns ju de som har som jobb att jaga de som jagar allmogen också, man får helt enkelt knacka dörr på olika sätt tills man kommer till nån med mera makt som är beredd att lyssna och granska besluten för att ge en ny bedömning som förhoppningvis är mer sund - de finns, om man bara lyckas ta sig förbi småpåvarna som vaktar sina revir. Ge aldrig upp!

Kan ju säga att jag blev rätt förvånad när jag för en del år sedan gjorde ett återbesök s a s från "andra sidan disken" till en av de samhällsservande verksamheter där jag jobbat en gång i tiden och fann att mycket hade faktiskt förändrats till det klart bättre i fråga om hanteringen, och det var inte bara för att det råkade vara jag (även om jag kunde höra mig för aningen mera som ex-medlem i arbetslaget) utan "bunkerstämningen" hade vädrats ut väl när de gamla uvarna halvvägs upp på stegen äntligen gått i pension. Så, som sagt, i längden kan man ju se att t o m de mest inbitna feodalistiska mönstren får ge vika för ett modernare och mera mänskligt synsätt i maktens korridorer, även om det tar längre tid än det borde.

PS - Mats: bra fråga du sätter fingret på (och sömnproblem kan jag själv relatera till, liksom påfallande många jag känner som hamnat i trassel av den finans/samhällskris som blivit ett normaltillstånd fastän politikerna vägrar se det). Man tycker att någon med bättre omdöme än hyenorna borde göra en utredning av hur mycket deras "flit och redlighet" i själva verket kostar samhället i långa loppet, om de nu skiter blankt i lidandet som de orsakar. Nu minns jag inte hur mycket ett vårddygn inom slutenvården kostar, men åtminstone i överkant av sextusen har jag för mig. Om man då tänker att någon stackare kraschar igenom mentalt och måste tas om hand för en tid för att inte skada sig själv och/eller andra så blir det en del, t o m en robot borde inse poängen av att engagera mer insatser för att förhindra det. Vad ett självmord kostar i rena ekonomiska samhällsförluster är svårberäknat t o m i kalla siffror (det brukar inbegripa även sånt som genomgångna utbildningar etc) men stora belopp det med. Fingrarna räcker knappt till för att räkna enbart de fall som jag känner till bakgrunden om och tyvärr ofta de berörda, där bättre sociala insatser kombinerat med en tidig insats från den öppna psykvården med säkerhet kunde ha förhindrat de flesta tragedierna när inte anhöriga klarade av att stötta. Tanken svindlar av perspektivet att bergis finns massor av såna fall över hela landet med mörkertal som ett svart hål där klandern mot tjänstefelen begravs lägligt i tystnaden med de förlorade när anhöriga inte orkar ta strid. Samma sak med felbedömningar av fysiska sjukdomar, jag tror de flesta av oss har någon erfarenhet av det ena eller det andra - man orkar inte bråka när det ändå är för sent. I jämförelse så är tidigt insatta stödinsatser för att förhindra en sån situation en fis i rymden ur kostnadssynpunkt även om det omfattar sjukpension för resten av den drabbades liv, men tyvärr hamnar fokus inom offentliga sektorn ofta på årsbudgeten som till varje pris måste hållas inom en viss ram som vore det en bracket-racetävling mot tidsindex, och varje förvaltning månar om sin pengapåse som inte får gå åt för snabbt och inte heller får innehålla för mycket sparat när kalenderåret tar slut, vilket är ungefär nu i dagarna detta skrivs förresten; vid ingången av juni ska pärmarna fram. Om inget förändrats radikalt på sistone (tvivlar...) så sätts nästa års budget utifrån den förra och finns det pengar kvar så krymper nästa anslag ungefär motsvarande, är den överskriden så får cheferna fan om de inte kan presentera en motivation nära värdig en Nobelprisvinnare. Åtminstone för inte länge sedan var det så. - DS

Tur att det ännu finns några som tar sitt jobb på allvar, när de ändå har ett, och att det blev klarlagt vad det var för fel . Tycker jag hört alldeles för många fall av folk som banne mig misshandlats av vårdapparaten de senaste åren, nu senast i förra veckan var det en bekant som äntligen fick rätt hjälp efter mer än ett år av återkommande lidande som kunnat om inte undvikits så iaf lindrats och åtgärdats mycket snabbare, i bästa fall att det äntligen ordnat sig med det också. Nånting måste vara djupt fel inom vårdsektorn i landet, så många som bollas runt med svåra plågor i månader och år utan att få rätt diagnos.