Ford 17M från 1969 med uppdaterad front

Innan 1968 då Ford beslutade sig för att slå ihop de tyska och engelska Ford-bolagen så utvecklade och tog de olika bolagen fram egna modeller för att tillgodose sina respektive marknader.

Den tyska bergskedjan Taunus fick namnge de tyska modellerna redan 1939 då Ford i Tyskland tog fram Taunus G93A som efter krigets slut 1948 följdes av Taunus G73A, den var i stort sett en uppdaterad version av föregångaren men för att snabbt kunna få fram en bil till tiden efter kriget fick de göra det bästa av vad de hade tillgängligt.

Mästerverken
Det skulle dröja ända till 1952 innan Ford i Tyskland tog fram en ny bil, Projekt 1 eller P1 som den blev att kallas internt, var den första av M-bilarna som kom att produceras då den fick namnet Taunus 12M.

Ford Taunus 12M, där M:t stod för ”Meisterstück” (mästerverk på svenska), fick använda sig av M:t istället för ordet ”Meisterstück” som en tysk biltillverkare hade namnrättigheten till redan.

Siffrorna 12 stod för 1,2l cylindervolym, det fanns även en P1 15M med en 1,5l motor.

Den lite mindre P1 ersattes av P4 1962 och som i sin tur ersattes av P6 1966, den Ford Europa-utvecklade Taunus/Cortina ersatte den 1970.

De lite större bilarna var P2 (1957-1960), P3 (1960-1964), P5 (1964-1967) och till sist, det sista mästerverket från Ford i Tyskland, P7 som kom 1967 ersattes av Ford Granada/Consul 1972.

P7 blev som sagt den sista M-bilen från Ford i Tyskland då man slog ihop Ford i Tyskland och Storbritannien till Ford Europa 1968 och den ska vi titta på lite extra.

Ingen Taunus
Namnet Taunus tog faktiskt bort vid introduktion av P7, den räknas dock som en i Taunus-familjen av de flesta trots allt.

Det ryktas om att det var Ford i Tysklands högsta ledning med Max Ueber i spetsen som bestämde att ett kort och koncist namn var att föredra och så fick det bli.


Ford P7 före uppdatering

P7 fick namnet Ford 17M, 20M eller 26M beroende av utrustningsnivå, motorstorleken kunde man inte gå på längre då det kunde sitta olika stora motorer i varje modell.

Uppdatering
Vid introduktionen 1967 kritiserades designen för att vara lite väl vågad och Ford i Tyskland tonade ner bilens design redan efter 1 år och resultatet blev P7B.


Ford P7 före uppdatering

Försäljningssiffrorna under de 10 första månaderna för P7 blev cirka 156 000 exemplar, den uppdaterade versionen sålde bättre och nästan 568 000 exemplar av P7B hade rullat av bandet när produktionen lades ner i december 1971.

Kvarvarande lager gjorde att det finns P7B som såldes i början av 1972 eftersom tillverkning pågick så sent 1971.

De största förändringarna gjordes i fram och bakpartierna där belysning och stötfångare fick sig en översyn, designen stramades upp och den fick diskretare former och liknar företrädaren P5 lite mer.


Ford P7 efter uppdatering

Motoralternativ
Från första början när P1 introducerades 1952 visade modellbeteckningen vilken motorstorlek bilen hade, så enkelt är det dock inte att veta vilken motor en P7:a har.




17M drivs oftast av en 1,7l V4 på 85-90hk SAE som man kan misstänka, den kunde dock fås med en 1,5l V4:a för att göra det hela lite mer invecklat samt en 2,0l V6:a på antingen 106 eller 113hk SAE.

20M hade en 2,0l V6:a på 113hk SAE och 2,3l V6:a på 126hk SAE att välja på, den senare kunde se till att sprinten 0-100km/h gick på svindlande 11,4 sekunder.

26M fick en ny 2,6l V6:a med 142hk och 200Nm i vridmoment jämfört med 170Nm i 2,3l V6:an, den var dessutom kopplad till en automatväxellåda som standard med manuell växellåda som tillval.

Utrustning
P7 marknadsfördes som en bekväm och elegant vagn, generöst med utrymme, stora glasytor och bra komfort gjorde färden behaglig.



Den breda karossen och spårvidden som fick kritik vid introduktionen bidrar till att göra den stadig och trygg på vägen, den är nästan lika bred som en modern bil idag.

McPherson fjäderben fram och stel bakaxel med bladfjädrar såg till att väghållningen inte bjöd på några överraskningar.

Instegsmodellen 17M kunde fås som 2- eller 4-dörrars sedan, en 2-dörrars Hardtop kunde fås vid specialbeställning om man så önskade.



Mellanmodellen 20M hade inte bara mer utrustning, valde man TS-modellen fick man en 2,3l V6:a på hela 126hk!

Hade man det riktigt förspänt så slog man till på en 26M, dubbla runda strålkastare istället för enkla fyrkantiga var ett tydligt tecken på att man hade en 26M.

Samtliga modeller kunde även beställas som en praktisk herrgårdsvagn med 2 eller 4 dörrar om man inte tyckte att det 718 liter stora bagageutrymmet räckte till, då fick man 800 liter, eller om man så ville, över 1900 liter bagageutrymme med nedfällt baksäte att använda.

12 volts elsystem med växelströmsgenerator, 2-krets bromssystem med bromsservo och 4-växlad manuell växellåda blev nu standard på P7.

Fords "Flow Away”-ventilation såg till att förse passagerarna med friskluft utan att behöva veva ner någon ruta, ”Vario-Air” ventilerna på var sida av instrumentbrädan gjorde att det alltid fanns frisk, kall luft tillgängligt oavsett inställning på temperaturreglaget.

Naturligtvis kunde man även välja till radio, vinyltak, två-färgad lackering, kromringar på fälgarna, radialdäck, automatväxellådan Taunomatic och mycket, mycket mer.

RS-modeller
Serieproducerad bil med sportvagnsegenskaper beskrev Ford sin 17M och 20M RS när den kom 1969, de lite sportigare modellerna hade tidigare fått namnet TS.



17M RS levererades med en 2,0l V6:a på 113hk och fanns som 2 eller 4-dörrars sedan och Hardtop, styvare fjädring samt en grövre krängningshämmare bak såg till att väghållningen matchade effekten.

För 20M RS är det 2,3l V6:an på 126hk som gäller, styvare fjädring med grövre stötdämpare, bak fick den även grövre krängningshämmare och dubbla stötdämpare.

Även 20M RS gick att få som 2 eller 4-dörrars sedan och Hardtop.

En svart grill med extraljus och dekorränder längs sidan gjorde att RS:n stod ut lite extra jämfört med de vanliga modellerna, naturligtvis fanns det lite extra med mätare för bland annat laddning och oljetryck.

Källa: Ford, Wikipedia